Det är så hemskt allting just nu. Jag går sönder mer och mer för varje vecka. Igår köpte jag en cykel, det skulle ha skett för länge sedan men har skjutits upp på grund av operationer. Så skulle jag bara cykla en pyttekort bit men halkade på isigt väglag. Med fler sår som det sprutade blod ur och ett stukat lillfinger och blåmärken och värst av allt, ett trasigt förtroende för min cykling men med en ny cykel stod jag i mörkter långt hemifrån och tyckte synd om mig själv.
Jag ringde en fin vän och sen en släkting och grät ut lite hos båda. Jag tänker också på alla fina påhälsningar och paket jag fick förra gången jag råkade illa ut. Ni behöver inte uppmärksamma mig på samma sätt den här gången eftersom det skulle bli för dyrt och ansträngande i längden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag lider med dig, jag vet hur det känns när allt bara blir så där jobbigt och man önskade att man vore liten igen så man kunde lägga sig ner på marken och gråta tills någon kommer och tröstar! Kram på dig!
Jag la mig inte ner men gick och grät för mig själv. och lite i telefon.
Skicka en kommentar