den fine mandolinspelaren.

Nära där jag bor finns det en lång tunnel, tre dagar i veckan sitter det en man i tunneln och spelar mandolin. Jag brukar hälsa glatt och ibland lägger jag en slant i hans fodral. En gång när jag gick i tunneln med Petter ställde han sig upp och dansade när han såg oss. Jag tycker mycket om att se och höra honom. Han känns som en sån speciell människa. Idag stannade jag och pratade en stund med honom. Jag hade så många frågor som jag har tänk på länge. Jag undrar om allt är ok med honom, hur han lever och varifrån han kommer. Han känns som en som alltid måste finnas. Man kan ju drabbas av såna känslor inför vissa människor, mest för äldre män. Sen kan jag fundera över var han går på toa, om han äter i tunneln eller om han bor nära. Idag berättade han att han äter innan och bara dricker lite vatten i tunneln, jag vågade inte fråga var han går på toa, men han sa att han har en lägenhet i stan men mest bor på landet. Han visade mig sina fina handskrivna noter och berättade att han satt och såg vackra bilder av trädgårdar framför sig när han spelar. Han berättade att han inte ville ha mycket av livet utan var nöjd med lite. Han sa att han lärde sig spela på amf kurser och av en kvinna från israel men mest själv. Jag tycker att han är en av de bästa människor jag har träffat.