Ju mer krav - desto mer kärlek.

Idag på fikarasten berättade jag om helgens paltkoma då jag blev akut proppmätt av god mat och inte kunde röra mig på flera timmar. Jag hade ätit så fantastisk god middag i gott sällskap. Bland mycket annat åt vi stekt hallomi. En i klassen sa att hon inte gillade hallomi eftersom att den var så gummiaktig. Så började alla prata om hur man lyckas få hallomin inte så gummiaktig, som om man absolut måste äta den! Ett av tipsen var att man skulle grilla den och så äta den nästan sekunden efter att man tog den från grillen. Helt vansinnigt! Var är matglädjen?
När jag läste historia på universitetet läste vi en bok om barndomens historia. Den handlade mycket om hur man har gått från att skaffa barn för att trygga sin arbetssituation och ålderdom till att man nu för tiden lever för barnen och inte kräver något alls av dem. Boken menade också att trots att barnen inte ger tillbaka på samma sätt nu så älskar vi dem som aldrig förr.
I helgen såg jag filmen Rachel is getting married, den handlar om två döttrar. En som hela tiden missköter sig och en skötsam. Den skötsamma vill ha ett fint bröllop och lite uppmärksamhet samtidigt som den andra kommer hem från ett behandlingshem. Jag tänker att det ofta är så med människor att de som kräver mest älskar vi mest. Det är kanske lite synd.